My Kickass Life

Hej bloggen! Long time no see, huh?!

Jag är en tappad sug. Och för er som inte vet vad det betyder: jag orkar inte dra någon längre förklaring till detta uttryck. Inte ikväll iaf. Ni får nöja er med att jag är en. Tappad sug!

Anledningarna till att jag är en tappad sug är:

Jag vill ha en lägenhet så otroligt mycket att jag nästan spricker. Okej, jag vet; jag har inte letat så länge, jag har inte anmält mitt intresse på någon och jag har verkligen inte varit och tittat på någon. Men det gör mig lite nere av att gång på gång upptäcka (både genom att kolla upp det själv och framför allt: behöva höra det från andra) att det fanimig inte finns en enda ledig 1a/1,5a i Falun på de ställen där jag känner att det skulle bli bäst för mig att bo.

Sedan är det här med sommaren. Älskade, underbara, fina, härliga, förjävliga, komplexskapande, ångestfyllda sommaren! Jag känner livet i mig samtidigt som jag bara vill krypa ihop och kräkas, typ. Och allt det här bottnar i mig själv. Det är samma visa varje år. Det är nog också därför jag känner att det här med egen lägenhet skulle komma som den perfekta befrielsen den här sommaren. Samtidigt som jag är fullt medveten om att det kommer bli en sjukt stor omställning och antagligen bra mycket tuffare (iaf första tiden, och några dagar lite då och då) än jag kan tänka mig nu. Sen tänker jag: Men måste det verkligen bli så? Det kanske blir en sån omställning till det bättre att jag inte ens tänker på de negativa sakerna som kommer följer med eget boenden med allt vad det innebär.

Det här är saker som rör sig i mitt huvud 24/7. Helt sant! Jag tänker på det många gånger per dag, jag drömmer till och om det på nätterna. Och jag vill bara få ta reda på om något av det jag funderar över stämmer. Är det för mycket begärt? Är jag bortskämd som tycker att nu är det verkligen min tur?!

Frågetecknen och utropstecknen kring allt de jag frågor mig själv och funderar över bara hopar sig runt mig. Samma sak är det med förväntan, förvirringen, frustrationen och lättnaden över att jag äntligen har bestämt mig för en förändring med mig själv som förhoppningsvis och troligtvis kommer göra mig gott, inte bara nu, utan också långsiktigt eftersom jag ser det här med flytt som ett steg i rätt riktning till att komma på vad jag vill göra med mitt liv.

Jag vill plugga, jag vill se saker, jag vill lära mig saker, jag vill träffa olika sorters människor och pröva mina egna vingar, jag vill misslyckas och klara mig ur dumma situationer som jag är expert på att sätta mig i.

Och mest av allt just nu vill jag ha en lägenhet.


Kanske är jag bara en hopplös funderare som sätter igång mitt huvud med såna här tankar om världens mest självklara saker. Men det är väl det jag har bloggen till, för inte vill jag låta någon människa sitta och höra på mitt evinnerliga grubblande ;) Och ni som har stått ut med att läsa så här långt; GRATTIS, eller vad man nu kan säga?

Nu ska jag sova :) Imorgon är det måndag och jag ska förutom att jobba, susa ner på stan och prova ut ett par brills så jag ser någonting när jag är ute och kör bil.. Sedan ska jag också försöka dra i lite kontakter som kanske kan hjälpa mig med lägenhet. To be continued!

Seg dag. Segt väder. Segt internet (haha). Seg i huvudet.

Perfekt musik.

I konungens återkomst (den tredje och sista filmen i Sagan om ringen-triologin ska jag kanske tillägga ifall det är någon som mot förmodan inte vet vad det är) och Frodo och Sam precis har tagit sig fram till Mordor och den gröna porten till Den döda staden öppnar sig, när alla orcher promenixar ut och ska kriga mot Gondor. En tanke slog mig; deras parad liknar ett studenttåg.

Irriterande människor (eller orcher..) som tror dom vet något, som tror att dom har makt till vad som helst och som verkar tycka att de har all rätt i världen att ta allt de vill ha och allt de tittar på. Så kände jag när jag gick i mitt studenttåg. Vilken känsla, jag älskade varenda sekund och betedde mig antagligen som man förväntas göra när man är mitt uppe i denna circus av festande. Som ett kräk :) Men som sagt; jag älskade varenda sekund och ville inte dela sekunderna med någon annan än min älskade klass.

Sedan var det måndag morgon och allt man hade känt under studentdagarna: kunskaper och erfarenheter om allt, makten och rätten till allt visade sig vara precis tvärtom. Man visste inte mycket, hade inte alls så många häpnandsväckande erfarenheter att skryta om och inte fan hade man makt och rätt över någonting!

Lite som orcherna.

Orch? Student? Eller va!?

Jag har funderat lite över det här med mjölk. Eller gammal mjölk för att vara exakt. Eller för att precisera mig ordentligt: "Gammal" mjölk. Jag har inga som helst problem med att dricka mjölk med utgångsdatum 7:e maj när det idag är den 10:e. Jag menar, om den inte luktar konstigt och inte klumpar sig i diskhon när man häller ut lite för att testa, vem kan då säga att den är för gammal?

Vet inte om det är ett släktdrag (min kära mormor har tagit det här tankesättet liiite för långt då och då, men det är en annan histora), eller om det bara har att göra med lathet/snålhet eller med tanke på de stackars barnen i Afrika som aldrig får möjligheten att fundera över detta.

Anyway: Titta inte så mycket på dessa fåniga "utgångsdatum". Lukta, smaka, titta och avgör själv vad som är "för gammalt", och sätt samtidigt lite extra spänning i vardagen ;)

Jag svarar aldrig i telefonen när jag inte känner igen numret på skärmen.
Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Jag bara gör det inte!
Därför gillar jag det här med 222-numret; om det är något viktigt
så kan man säga det där och då kan jag ringa upp om jag tycker
att det är värt att prata mer om, eller när jag har funderat färdigt
på hur jag ska svara personen (om det handlar om en fråga, alltså).

Däremot svarar jag oftast om det är ett Okänd nummer som ringer.
Då är det vanligtvis mamma som ringer från jobbet.

Men sen blir jag nervös som tusan om jag har missat ett samtal från ett Okänt nummer.
Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Jag bara blir det!

Allt det här har antagligen något med kontrollbehov att göra,
men jag gillar det helt enkelt inte. Att inte veta vad som händer.
Då är det lättare att ignorera. Så jag gör det. Ignorerar.
Stänger av ljudet på mobilen. Väntar. Och kanske plingar det till och jag får ett sms:
"Du har ett nytt medd. Ring ´222´. Om du befinner dig utomlands, ring ´*100*+4626...01#´"

Då ligger bollen hos mig och jag får spela den hur jag vill, eller bara låta den ligga still. Kontroll.