16.00
Jag har aldrig varit en sån som suttit och väntat. Och jag har också lovat mig själv att aldrig bli en sån. Men vadfan ska jag göra då, när du inte säger nåt!? Jag har heller aldrig varit en sån som bara går iväg från saker utan att reda ut det. Utan att få svar. Så därför sitter jag ju här. Och anstränger mig! Faan vad jag anstränger mig! Till ingen nytta dessutom känns det som. Jag tror inte ens att jag överreagerar den här gången..
Jag är inte dum! Jag fattar saker! Som att du skulle säga att du ville ha tid att tänka, jag fattar det och jag tar inte illa upp för att du är ärlig! Men jag tar jävligt illa upp när du bara inte hör av dig. Jag tar det som att du är oärlig mot mig och inte tycker att jag är värd att få höra sanningen. Och det är mycket värre än att höra sanningen, den skulle ändå inte göra så ont i det här stadiet. Det är tystnaden som gör ont och som får mig att känna mig ovärd!
Jag är skiträdd! Och förvirrad. Och ledsen. Av att inte få höra vad du tänker och tycker. Jag är feg också, som sitter och skriver allt det här i min blogg. Så nu hoppas jag väl mest att du (när du känner att jag är värd det, om jag nu är det) ska läsa det här och ta upp det nästa gång vi ses, om det nu blir någon mer gång?! För jag tror inte att jag kommer våga det.
Jag har en klump i magen. Och den är nog inte riktat direkt mot dig, utan mot att jag inte vet något. Att jag inte får veta något. Inte ens nu när jag verkligen anstränger mig. Jag vet inte hur man gör sånt här och du vet det! Min klump i magen är så jävla stor och bara växer och växer så jag snart spricker tror jag. Eller spyr. Det skulle inte vara så ovanligt när det gäller mig.
Jag saknar mamma. Och Favven. Och Casper. Och Ninni. Och Elin. Och Klara. Och F.. Jag saknar alla som kan hantera mig när jag är såhär! Som kan ta reda på mig, lyfta upp mig igen och pussla ihop bitarna! För jag kan det inte!
Puss på pappa som redan har pusslat ihop mig en gång idag. Men än är dagen inte slut och jag kommer antagligen behöva bli ihoppusslad fler gånger innan klockan ringer 05.50 imorgonbitti igen.
Jag är inte dum! Jag fattar saker! Som att du skulle säga att du ville ha tid att tänka, jag fattar det och jag tar inte illa upp för att du är ärlig! Men jag tar jävligt illa upp när du bara inte hör av dig. Jag tar det som att du är oärlig mot mig och inte tycker att jag är värd att få höra sanningen. Och det är mycket värre än att höra sanningen, den skulle ändå inte göra så ont i det här stadiet. Det är tystnaden som gör ont och som får mig att känna mig ovärd!
Jag är skiträdd! Och förvirrad. Och ledsen. Av att inte få höra vad du tänker och tycker. Jag är feg också, som sitter och skriver allt det här i min blogg. Så nu hoppas jag väl mest att du (när du känner att jag är värd det, om jag nu är det) ska läsa det här och ta upp det nästa gång vi ses, om det nu blir någon mer gång?! För jag tror inte att jag kommer våga det.
Jag har en klump i magen. Och den är nog inte riktat direkt mot dig, utan mot att jag inte vet något. Att jag inte får veta något. Inte ens nu när jag verkligen anstränger mig. Jag vet inte hur man gör sånt här och du vet det! Min klump i magen är så jävla stor och bara växer och växer så jag snart spricker tror jag. Eller spyr. Det skulle inte vara så ovanligt när det gäller mig.
Jag saknar mamma. Och Favven. Och Casper. Och Ninni. Och Elin. Och Klara. Och F.. Jag saknar alla som kan hantera mig när jag är såhär! Som kan ta reda på mig, lyfta upp mig igen och pussla ihop bitarna! För jag kan det inte!
Puss på pappa som redan har pusslat ihop mig en gång idag. Men än är dagen inte slut och jag kommer antagligen behöva bli ihoppusslad fler gånger innan klockan ringer 05.50 imorgonbitti igen.
Kommentarer
Trackback
